Micael Lilja och Hans ”Ludde” Ludvigsson kommer tillsammans upp på scenen och presenterar varandra. Det är en varm och avspänd öppning på Clapton vs Springsteen på Cirkus, och redan där etableras känslan som ska bära kvällen: två musiker som delar kärleken till musiken och gläds åt att få ge varandras förebilder utrymme.

Första delen tillhör Micael Lilja med band och Eric Claptons låtskatt. Och vilket låtval! Från Cream och Derek & the Dominos till solokarriärens stora sånger och bluesen som löper genom alltihop.

Sven-Olof Olofsson sammanfattade det på Facebook: ”En galet bra setlist med favoriter från Claptons hela karriär – Imponerande”. Det är lätt att instämma.

Redan ”Sunshine of Your Love” placerar oss mitt i Creams värld. Låten skrevs av Clapton tillsammans med Jack Bruce och Pete Brown, och är ett fint exempel på hur många musikaliska samarbeten som ryms i den här repertoaren.

I ”Old Love” finns Robert Cray med som medförfattare, medan ”Bad Love” skrevs tillsammans med Foreigners Mick Jones. Två olika sidor av Clapton, båda självklara i ett set som har plats för såväl bluesens tyngd som de stora melodierna. ”Old Love”, ”Bad Love”

Allt går inte friktionsfritt. Ljudproblem gör att Micael får köra gitarren direkt genom sin backline, förstärkarna på scenen. Men han hanterar situationen med humor, skämtar med publiken och genomför setet helt fantastiskt. Det säger mycket om hans trygghet som musiker: också när tekniken krånglar finns kontakten med publiken kvar.

”Hoochie Coochie Man”, ”Nobody Knows You When You’re Down and Out” och ”Before You Accuse Me” ger plats åt bluestraditionen. ”Tears in Heaven”, skriven av Clapton och Will Jennings, och ”Wonderful Tonight” visar den mer lågmälda sidan. Däremellan ryms ”Cocaine”, ”Tell the Truth” och ”White Room”, innan ”I’m Tore Down” och ”Crossroads” bidrar till att göra den här första delen till en rejäl genomlysning av Claptons musikaliska värld.

Efter ungefär 20–25 minuters paus är det dags för Hans Ludvigsson & Hungry Heart Band. De öppnar ursinnigt med ”Rendezvous”, ett utmärkt sätt att kasta oss rakt in i Springsteens värld. Låten hör till materialet från tiden kring Darkness on the Edge of Town. En liveversion släpptes på Tracks 1998, medan studioversionen kom på The Promise 2010. Tracks, The Promise

Och förstås kommer den välbekanta frågan:

– Har ni det bra?

– Jaaaaa! svarar publiken.

– Det går snart över …

Skrattet kommer direkt. Det är typisk Ludde-humor, torrt levererad och med glimten i ögat. Han återkommer till repliken några gånger under kvällen, och den blir en del av det förtroliga samtalet mellan artist och publik.

Låtvalet rör sig genom en stor del av Springsteens värld. ”Thunder Road”, ”Spirit in the Night” och ”Rosalita” följs av utrymme för de längre berättelserna och de mörkare nyanserna. Att låta ”Meeting Across the River” följas av ”Jungleland” ger setet en särskild tyngd.

Ludde berättar varmt om ”Meeting Across the River”, om människorna i berättelsen och drömmen om att ta sig över floden från New Jersey till New York. Han berättar också om äran att själv ha fått spela i Asbury Park. Här märks hur mycket både sångerna och platserna betyder för honom. Mellansnacket ger musiken ett personligt sammanhang.

”The Promised Land” och ”Racing in the Street” får också plats, liksom ”Born to Run”. Senare kommer ”Waitin’ on a Sunny Day”, ”Mary’s Place” och ”Tenth Avenue Freeze-Out”, innan ”No Surrender”, ”Dancing in the Dark” och ”Badlands” för oss fram mot avslutningen. Det är en generös repertoar, med plats för både omedelbar igenkänning och låtar som kräver tid att berätta.

För mig finns dessutom en särskild glädje i att se den här kvällen bli en sådan framgång. Jag är så glad för både Micael och Ludde, men det värmer lite extra att se Ludde få den här succén i Stockholm. Sedan den första spelningen på Himlavalvet i maj 2019 har det blivit ungefär fem–sex Stockholmsbesök. Att nu få se honom och Hungry Heart Band på Cirkus känns stort. Hela bandet är väl värda den uppskattning de får.

Till sist möts båda banden i ”Hungry Heart” och ”Layla”. Springsteens och Claptons musik får dela samma scen, och finalen knyter fint an till kvällen som började med att Micael och Ludde presenterade varandra. Då delade de på välkomnandet. Nu delar de på avslutningen.

Jag går därifrån med glädjen över musiken – och över att de här musikerna fick en så fin kväll tillsammans med sin publik.