Efter flera försök lyckades vi till slut hitta en tid för en intervju med David Urwitz. Samtalet med den svenske singer-songwritern kom snabbt att handla om betydligt mer än bara musik.

Det blev ett långt och öppet samtal om separationer, minnen, tvångstankar kring låtskrivande och behovet av att skapa något som känns sant. Om relationer som tagit slut, texter som vägrar släppa taget och varför vissa låtar måste få ta över hela tillvaron innan de är färdiga.

Hans nya album Något slags svar är just det – inte ett facit, utan ett försök att förstå.

– Det är inte strukturellt, utan det är någonting bara. Ett försök till svar eller något slags svar, säger David Urwitz.

Titeln säger mycket om skivan. Det här är ingen samling låtar som försöker leverera tydliga slutsatser. Snarare rör sig albumet i gränslandet mellan dåtid och nutid, mellan relationer som tagit slut och känslor som fortfarande lever kvar.

Det är också en skiva som växer fram ur ett slags rastlöshet.

– Jag måste nog säga att jag mår bäst när jag inte har någon låt igång, säger David Urwitz och skrattar lite åt sig själv.

Han beskriver hur vissa låtar nästan tar över hela tillvaron. 

– När jag är inne i ett skede med en låt så präglar det livet väldigt mycket. Ibland springer jag upp mitt i natten och håller på med en textrad eller försöker hitta rätt perspektiv i en vers. Då kan jag tänka att ”för fan, det här är ju inte värt det”. Men samtidigt tror jag att det måste få vara så viktigt för mig. Annars kan jag lika gärna lägga ner.

En skiva som blickar bakåt utan att fastna där

När man lyssnar på Något slags svar är det svårt att inte höra hur minnen och gamla relationer hela tiden rör sig under ytan. Men David Urwitz beskriver inte albumet som nostalgiskt.

Snarare handlar det om att försöka förstå det som varit.

– Det viktigaste för mig är att det känns på riktigt, säger han.

Han stannar upp en stund innan han fortsätter.

– Man ska känna att man tror på situationen. Även om det inte är exakt självupplevt så måste det kännas sant. Jag vill själv kunna tro på det jag sjunger om. Annars fungerar det inte för mig.

Han återkommer flera gånger till just ordet ”på riktigt”. För honom är det viktigare än om låtarna är dokumentärt självupplevda eller inte.

– Det finns saker som är självupplevda. Men det viktigaste är egentligen inte om det exakt har hänt mig. Det viktiga är att jag själv kan tro på det.

Det märks också i sättet han skriver texter. I låtarna leker han ofta med tempus och tidsperspektiv. Nutid blandas med minnen och framtid i samma vers. En relation kan kännas både avslutad och pågående samtidigt.

– Jag gillar när tider flyter ihop lite. Det finns något fint i det.

”Fastän du var hans” blev en väg tillbaka

En av albumets mest direkta låtar är ”Fastän du var hans”. En låt som enligt Urwitz själv blev en återkoppling till ett äldre sätt att skriva.

– Jag kände att det var en låt som påminde om en typ av låtar jag skrev tidigare, berättar han.

– Lite mer tempo, lite mer framåtrörelse. De första skivorna hade mycket mer av att jag ville ”skriva med armbågarna”. På senare år har det blivit mer eftertänksamt, men med ”Fastän du var hans” ville jag tillbaka lite till den energin.

Han beskriver hur de kallade in hela bandet och spelade in låten mer livebetonat.

– Det blev den dyraste låten på skivan, men jag ville få in den världen också.

Musikaliskt rör sig albumet mellan organiska arrangemang med stråkar och blås och mer råa, nästan rockiga uttryck.

Tvångstankar och låtskrivande

Det finns ett återkommande tema i samtalet: låtskrivandet som både drivkraft och förbannelse.

David Urwitz pratar öppet om hur idéer och texter kan ta över vardagen.

– I vissa perioder blir det nästan tunnelseende. Jag håller på och går igenom textrader hela tiden.

Samtidigt verkar han se det som en nödvändig del av processen.

– Jag tror att den dagen jag inte springer upp mitt i natten och skriver, då kan jag lika gärna sluta.

Han berättar också om hur låtar ibland kan leva i åratal innan de hittar rätt form.

– Det kan vara en idé jag hade när jag var 21 som plötsligt hittar in i en ny låt.

”Det ska kännas som att det är sant”

När samtalet kommer in på relationer och separationer blir tonen ännu mer eftertänksam.

Många av låtarna på albumet handlar inte om själva dramatiken i ett uppbrott, utan om tiden efteråt – när man försöker leva vidare med minnena.

– Jag vill att det ska kännas som att det är på riktigt. Att man vet hur en situation känns när den inte är toppen.

Det är också därför hans texter ofta känns som brev eller inre monologer. Som om någon försöker fortsätta ett samtal som egentligen redan tagit slut.

Peter LeMarc blev ett tidigt riktmärke

Under intervjun återkommer David Urwitz flera gånger till artister och låtskrivare som betytt mycket för honom genom åren. Bruce Springsteen nämns naturligt, men också Peter LeMarc.

– Jag tycker att Peter LeMarc är fantastisk på det där att få det att kännas sant, säger han.

Det handlar mindre om stora gester och mer om förmågan att beskriva en känsla eller en relation på ett sätt som känns levande.

– När man hör vissa låtar känner man direkt att man tror på det. Det är det jag själv försöker komma åt i mina texter.

På plattan ”En gång i världen” producerad av Peter LeMarc tyckte Peter att det saknades en låt.

– Jag kunde hålla på i månader med en låt och vrida och vända på allting.

Urwitz skrattar när han berättar om processen.

– Jag ringde honom någon gång och sa att jag inte klarade det. Då svarade han ungefär: ”Skärp dig nu, du får två dagar till.” Och på något sätt behövde jag nog höra det där.

Och låten som blev skriven på det där sättet heter ”Jag kommer älska dig ändå”.

– Det var ett helt annat sätt att jobba än jag var van vid. 

Han berättar också att musik och litteratur alltid funnits nära honom, och nämner hur han under yngre år påverkades starkt av författaren Klas Östergren.

– Då var han nästan det bästa jag visste. Sånt smyger sig nog fortfarande in i låtarna ibland.

Samarbetet med Pär Öjerot

Albumet är producerat tillsammans med Pär Öjerot, som varit central för David Urwitz senaste skivor.

Urwitz beskriver hur Öjerot förändrat hans sätt att arbeta.

– Jag hade aldrig tänkt på körarrangemang på det sättet innan vi började jobba tillsammans. Han är nog en av de bästa i Sverige på körarrangeng. 

Han berättar också om hur Öjerot ibland tvingat honom att släppa kontrollen.

När skivan är klar måste man lämna den

Trots den intensiva processen beskriver David Urwitz att han ganska snabbt behöver släppa taget när en skiva väl är färdig.

– När skivan är klar försöker jag lämna den lite. För då kommer nya låtar.

Det betyder inte att han är likgiltig inför resultatet.

Tvärtom.

Han pratar varmt om albumets omslag, formgivet av Magnus Heed Magassa, som gjort omslag åt honom i många år.

– Jag ville inte ha mitt ansikte på omslaget längre. När han skickade det här kände jag direkt att ”det här är toppen”.

Ett ärligt försök att förstå

Det som stannar kvar efter samtalet är kanske inte enskilda låtar eller textrader, utan synen på skapandet.

David Urwitz verkar inte intresserad av att leverera färdiga svar.

Snarare handlar allt om att våga stanna kvar i frågorna.

– Det viktigaste är att man inte lurar sig själv.

Kanske är det just därför Något slags svar känns så stark.

Inte för att albumet försöker förklara livet.

Utan för att det vågar erkänna att vissa saker kanske aldrig går att förstå fullt ut.

Och ibland är det tillräckligt med just något slags svar.

David Urwitz spelar på Kollektivet Livet i Stockholm den 15 maj.