Detta album som spelades in live i Goldener Saal på Musikverein i Wien den 9 juli 2016 släpptes knappt 9 år senare i samband med Keith Jarretts 80 års dag i maj 2025. 

Keith Jarrett fångar verkligen pianots själ i sina improvisationer. Jarrett visar sin spelskicklighet och hur han på ren ingivelse leker fram stycke efter stycke, allt som allt är dessa improvisationer uppdelade i 9 olika delar som skiftar mellan ganska svårlyssnade nästan atonala partier som i ”Part I”. ”Part II” är bedövande vackert och stillsamt. ”Part III” byter stämningsläge. Det blir mörkare med jazziga utfärder bland tangenterna i virvlande hastighet. Jag kan nästan se Jarrett framför mig helt uppslukad av tonerna som han spelar. När ”Part IV” börjar så blir det stillsamt och vackert igen. Lyssnar man väldigt koncentrerat på Jarretts fenomenala pianospelande så uppslukas man och det blir meditativt. Det är verkligen inte någon musik som man slölyssnar till även om man lätt drömmer sig bort.

 I ”Part V så virvlar tonerna runt i vackra mönster. ”Part VI” är mer dramatiskt och atonalt. Jag kommer att tänka på Tom Waits låt ”The piano has been drinkin’. ”Part VII” är återigen mer stillsamt och på så sätt lite mer tillgängligt. Keith Jarrett har en mycket vacker ton i sitt spel, med ett anslag där varje ton sitter perfekt. ”Part VIII” har något av Dave Brubecks ”Take Five” (komponerad av Paul Desmond) över sig. ”Part IX” är mycket melodiös och nästan uppsluppen. Avslutande ”Over The Rainbow” är bedövande vacker. 

Det är förstås nästan omöjligt att betygsätta musik av denna kaliber. Rent tekniskt och även rent inlevelsemässigt av Jarrett är det förstås av högsta toppklass.