En helt vanlig och aningen småkylig sensommartisdag hölls endagsfestivalen Country på svenska på Kägelbanan i Stockholm. Evenemanget var till att börja med tänkt att hållas på Mosebacketerrassen, men flyttade sent omsider till den mer intima Kägelbanan alldeles under Mosebacke. För publikens del var det ingen nackdel och de som kom bjöds på sex generösa timmar med lika många band och artister.

Kvällens första artist är Erika Jonsson från Kil i Värmland, med ett fyra personer starkt band, utan trummor och bas. Pedal steel, fiol och två gitarrer funkar det också. Hennes värmländska ursprung går inte att ta miste på när man hör henne och understryks i de låtar hon framför, de flesta av dem tagna från hennes skiva ”Värmländskt twang”. Finast är kanske ”Natten”, tillägnad dottern. Den framför Erika Jonsson sittande på scenkanten.

Andra artisten på Kägelbanans scen är Arvid Nero från Göteborg, ackompanjerad av två musiker, en på bas och orgel och en trummis. Han framför låtar som ”Jag vände aldrig om” om barn med automatgevär och framför en försvenskning av Beatles-klassikern ”Don’t let me down”. I titelspåret till skivan ”Mordbrand” får Nero och det lilla bandet förstärkning av Gällivaresonen Johan Airijoki, som också stannar för lite ”Öl & karaoke”.

Innan bandet Kiitos för allting går på scenen spelas Alf Robertsons ”Hon steg på Finlandsbåten” i högtalarna. Ett rätt självklart val, då Malmögruppen hämtat sitt namn från en rad i den låten. Bandet släppte sin första fullängdare tidigare i år och var obekanta för mig innan denna kväll och jag gillar vad jag hör. De framför Bosse ”Blomman” Blomberghs ”Dom borde tjacka spikskor” från 1977, fast med betydligt mer aktuella namn på de politiker som omnämns i texten. Riksspelmannen Agnes Odén, som senare på kvällen spelar med H. Self, gör ett gästspel. Det
gör också Oscar Meldau, som sjunger låten ”Ålands hav”, där Hank Williams möter Silja Line.

Nästa artist är den ojämförligt mest kända av alla kvällens akter och en bra bit äldre och erfarnare än de flesta andra som står på Kägelbanans scen i afton. Kikki Danielsson, som för kvällen ackompanjeras av ett tydligen löst sammansatt band kallat Danielssonz, möts av stort jubel. Hon bryter kvällens tema lite genom att framföra alla låtar utan en på engelska,. Det svenska inslaget är ”Några steg på botten” från hennes senaste skiva ”Ängel med sorgkant”.
Under sin dryga halvtimme på scenen blir det en hel del mellansnack om sådant som spektakulära löpsedlar bantningskurer, Nashville-besök och en historia som involverar dragspel och bröstmjölk. Hon avslutar fartfyllt med ”Cowboy yodel song”.

Henric Hammarbäck alias H. Self ser jag i kväll för tredje gången och i mitt tycke blir han bara bättre och bättre. Han har med sig ett sexmannaband som åtminstone till största delen är samma band som när jag såg honom sist, på Katalins jazzbar i Uppsala i december förra året.
Nu är de ännu ännu tajtare än då. Under sina fyrtio minuter hinner H. Self och bandet med tio låtar om människor i marginalen. ”Månskenssoldater” får ett högre tempo än på skiva och ”Maggie Brown” är lika magnifik som alltid. ”Ett jävla träd” avslutas med en svettig duell mellan violinisten Agnes Odén och gamle Johnny Thunders-kumpanen Stevie Klasson på gitarr. En vilt dansande Johan Airijoki gör sitt andra gästspel för kvällen på ”En kväll vi alltid kommer minnas”.

Kvällen avrundas med BroMesa, som liksom inledande Erika Jonsson är från Värmland, närmare bestämt Kristinehamn. Många har nu vid 22-tiden hunnit lämna lokalen, men det ger mer utrymme på golvet för de par som vill dansa och det är några stycken. Låtar som ”Småstadsblues” går hem även här mitt i storstan. Tyvärr måste jag gå under deras set för att hinna med ett tåg, men jag hinner se och höra Mira Ray gästa dem.

Det har varit en riktigt kul kväll med både gamla och nya musikaliska bekantskaper. Ett väl sammansatt och varierat program av arrangören. Hoppas konceptet kan köras igen!