Enligt kalendern är det söndag och det är dags att avrunda den här förträffliga helgen på Stockholm Roots Americana Festival på Debaser. De flesta av affischnamnen har redan spelat och publiken är lite glesare än tidigare under helgen. Även söndagen bjuder på ett väl sammansatt program under omkring sex timmar, med bara få och korta pauser mellan akterna.
Först ut var Daniel Hollow, i det civila Daniel Djurfelter, bördig från den tidigare bruksorten Gustavsberg i Värmdö kommun, som använder sina erfarenheter för att skapa vemodig country. Daniel Hollow har med sig ett fyra man starkt band och framför både låtar från sin hittills enda fullängdare ”Indifference & Absence” och nya låtar. En av flera höjdpunkter är ”The Reason”, skriven av Daniel tillsammans med Henric Hammarbäck alias H. Self. Till skillnad från kamraten H. Self har Hollow tydligen inga planer på att börja sjunga på svenska. Mellan låtarna pratar han om sådant som psykisk ohälsa och tillståndet i världen, ibland väldigt personligt. En utmärkt start på söndagen.
På Debasers uteservering var det sedan dags för Michael McGowan från Alabama, numera bosatt och verksam i Värmland. Han kallar sig The Satchel Kid och på den pyttelilla scenen har han förstärkning av sin fru Sara som körar och spelar tamburin och ölflaska. Han uppmanar alla att streama hans skivor på repeat, så att han har råd att mata sina katter. Det har börjat regna, men uteserveringen har som tur är tak. Några flanörer längs Hornstull strand stannar trots regnet upp och lyssnar några minuter på cowboyen från Värmland och hans fina låtar.
På 1990-talet såg jag ett antal Bob Dylan-konserter där Bucky Baxter var med i bandet, främst på pedal steel. Bucky Baxter är död, men hans son Rayland Baxter har skaffat sig en egen musikkarriär och var nästa artist på festivalen. Det är inte direkt trångt framför stora scenen, där Rayland Baxter spelar solo. Åtminstone tre av låtarna spelar han på önskemål från publiken, bland annat ”Willy’s Song”, en av höjdpunkterna i hans set.
Bob Woodruff debuterade för drygt 30 år sedan och spelade då in för det stora bolaget Asylum. Trots ett fint mottagande och mer än en förutsägelse om framtida storhet, blev han aldrig någon stor stjärna. Han har dock alltjämt en trogen skara fans. I den gruppen finns entusiasten Jerker Emanuelson från Vara, som grävt fram outgivna Bob Woodruff-inspelningar och givit ut på sin etikett Sound Asleep Records. Jerker är förstås på plats och säljer skivor, kepsar och annat i merchen. Bob Woodruff kompas av ett svenskt band, The Harvesters och det mesta låter förträffligt. Woodruffs röst är fin och han blandar gammalt och nytt material, inklusive låtar från den tidigare nämnde Jerker Emanuelsons arkivstädning. Har man en låt som heter ”Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer” så ska den givetvis framföras när man är på Americana-festival och så sker också.
S.G. Goodman från Kentucky kommer med ett fyra man starkt band. Hon kallar organisten ”my Oklahoma Spooner Oldham”, berättar att gitarristen har delstaten Texas tatuerad på skinkan, att basisten är konsthandlare och trummisen är från Nashville. Tillsammans lägger de upp atmosfäriska, gitarrdominerade ljudmattor, blandat med lite Velvet Underground-mangel. Givetvis framförs ”Space and Time”, som countrystjärnan Tyler Childers gjort en cover på. Flera låtar kommer från alldeles färska skivan ”Planting by the Signs”. Definitivt en artist att hålla koll på.
Kanadensiska singer/songwritern Leeroy Stagger kommer med fyra medmusiker. Han bär en Hüsker Dü-tröja och rockar på rätt bra. Han berättar om en personlig historia av missbruk, som bland annat återspeglas i låten ”These Days” från senaste skivan, som är en av höjdpunkterna i setet. Stagger och bandet avslutar till publikens förtjusning med The Clash ”Bankrobber”, väl framförd.
Sist ut på festivalen är Sarah Klang från Göteborg. Hon har två musiker med sig, en på trummor och en på gitarr. Det är ett spartanskt upplägg, men tillsammans med Sarah Klangs kraftfulla stämma fyller de upp rummet väl. Sarah Klang sjunger sina låtar på engelska och varvar dem med mellansnack som ibland är rätt självutlämnande. Innan hon ännu klivit av scenen behöver jag smita ut för att hinna med ett tåg till Uppsala.
Det är ingen värme att tala om i luften när jag går mot tågstationen, men tre generösa dagar med Americana på Debaser lär hålla mig varm en bit in i höstterminen. Jag har sett nya och gamla musikaliska bekantskaper, träffat gamla och nya vänner och stämningen har varit på topp. En bra, engagerad publik, även om det några gånger kunde bli lite surrigt när artister uppträtt solo. Hoppas på en repris nästa år!