Efter Martha Wainwrights fenomenala avslutningskonsert på fredagen (se Pär Dahlerus recension av dag 1), var det dags att sova och ta igen sig lite inför dag två av tre under denna späckade festival-helg. En dag som visade sig bli mycket minnesvärd. 

På grund av diverse omständigheter kunde Musikpulsens utsända recensent, jag alltså, inte komma till Debaser förrän strax innan 19 på kvällen, men den mycket omdömesgille musikälskaren Tomas Grip har givit sitt medgivande till att vi återger lite av vad han skrivit på Facebook om de akter jag missade. Så här skriver Tomas:

”Jag anlände tyvärr lite för sent till Karolina Brännströms spelning, men är ändå glad att jag han se sista låten. Den framfördes som duo. Jag gillar verkligen hennes debutskiva från förra året.

Hon följdes upp av Lou Hazel som – med endast sin gitarr och sin berättarröst – lyckades göra det stora av det lilla. Precis som de flesta amerikanska deltagare var han uppenbart glad över att vara i Sverige (hans mamma är för övrigt svenska) och drog roliga historier om det. ”Ni har så mycket inte vi har: Kanelbullar, hälsosam mat, rent vatten. Och demokrati”. Musikaliskt påminner han lite om John Prine och det gillar man ju.

När jag senast såg Hannes Aitman spelade han på Debasers lilla scen och brottades med dåligt ljud och en lågt mixat röst. Nu spelade han på stora scenen och bandet lät bra. Tyvärr hördes sången alldeles för dåligt även denna gång, vilket såklart är synd eftersom det är en av hans stora tillgångar. Han har dock fantastiska låtar och visade sig vara en lysande gitarrist också. Även de nya låtarna lovade gott.”

Tack Tomas! Vi står för övrigt bredvid varandra när Carson McHone, backad av Daniel Romano’s Outfit, drar igång. Efter en rätt seg och alldeles för lång tågresa från Storvreta är det som att kastas rakt upp i luften av all energi. De öser på som om deras liv hängde på det och ändå har de ännu mer att ge, som kvällen senare ska visa. Carson McHone berättar att hon är från Texas, men numera bor i Kanada, nära medlemmarna i Daniel Romano’s Outfit. ”Det är skönt att vara norr om gränsen” säger hon i det närmaste ett politiskt uttalande någon av kvällens artister kommer. 

Det är sällan man ser någon ser någon spela ståbas och sjunga samtidigt och det är ännu mer sällan man hör western swing på svenska scener. Båda dessa brister avhjälpte Melissa Carper och hennes två medmusikanter, en på trummor och den andra på gitarr. Melissa Carper är från Nebraska men bor sedan länge i Austin, Texas. Mycket av den musik hon framför i kväll kan beskrivas som western swing, men det räcker inte. Där finns traditionell country, rockabilly och en hel del annat också. Man kan dock vara rätt säker på att Bob Wills inte vore bekväm med låtar som ”My little Christian girlfriend”. Jag är dock helt ombord och gillar det hon och hennes band gör. 

Om Carson McHone med Daniel Romano’s Outfit var ösigt, har ingenting förberett en för Daniel Romanos’s Outfit med Carson McHone. De tog inga fångar, som man säger på svengelska. Vilken urladdning! Det var nog lite som att höra MC5, Stooges eller Ramones i deras glansdagar. Om en käftsmäll någonsin kan ha en positiv betydelse, då upplevde jag en sådan här. 

Ian Noe har jag sett två gånger som uppvärmare till John Prine, en favoritartist som tyvärr dog i pandemin. Andra gången var i Oslo 2020 på en av John Prines sista konserter någonsin, då fick han sjunga två låtar med Prine, av vilka en hade den komplicerade titeln ”Come back to us Barbara Lewis Hare Krishna Beauregard”. Nu står dock Noe helt på egna ben. Han är en stor publikfavorit. Det går inte att ta sig fram i publikhavet. Det hade jag aldrig trott när ingen brydde sig 2020, men riktig talang visar sig. Det är en fantastisk konsert.

Sist ut är Adeem the artist. De vägrar se sig som man eller kvinna. ”I’m a tranny faggot” säger de i mellansnacket. Tycker de gör ett utrmärkt jobb som musikartist. Tyvärr behöver jag gå tidigt, men jag vet nu vad ”Pepsi dropped in Pittsburgh” betyder.

En späckad och högkvalitativ andra dag på Stockholm Roots och då har jag ändå missat en del. Kanske är det Daniel Romano’s Outfit jag kommer att minnas längst. Nu återstår söndagens avrundning, även den med ett lovande program.