Country Park i Parksnäckan känns nästan som en mini-festival. De tre akterna Ingrid, Robin Winther och Chris Kläfford gör alla fina framträdanden som överträffar mina förväntningar. Att det också var en varm och mycket skön sommarkväll i Uppsala gjorde ju inte heller något.
Det vimlar av cowboyhattar i publiken så att det är country som gäller för kvällen är det inget tvivel om. Countryn har ju blivit riktigt het som genre i Sverige under senare år. Kvällens tre huvudpersoner bjuder var för sig på olika typer av country.
Först ut, punktligt kl 19, är den unga finskan Ingrid som sedan ett år är bosatt i Stockholm. Hon var med i Idol 2025 och använder sig kort och gott av sitt förnamn som artistnamn. Hon heter Enckell i efternamn. Med sig denna kväll har hon gitarristen Wille Alin. De börjar med låten ”Rebels” som inte ännu är släppt. Den släpps om en vecka den 21 augusti. Låten är upp-tempo och enligt min mening den bästa låten under deras 30 minuters spelning.
Ingrid har en mycket fin röst. Även Wille Alin sjunger bra och backar upp Ingrids sång med sin. Han är också en bra gitarrist. Båda två spelar på varsin akustisk gitarr. Det kan vara lite svårt att nu ut med en akustisk duo-spelning på en utomhusscen som Parksnäckan men det klarar de av med bravur.
Efter 15 minuters paus äntrar Robin Winther scenen tillsammans med sitt band bestående av fem musiker. Det är fullt ös från början och här talar vi mer klassisk country. De kör igång med ”Country Boy” och visst känns den Uppsala-bördige Robin Winther som en riktig Country Boy.
Bandet är väldigt tajt, alla musikerna gör fina insatser men jag vill dock lyfta fram Nicke Widén för sitt fina pedal-steel spel och gitarristen Sebastian Nelin som har ett riktigt bra ”twang-sound” i sin Telecaster. Robin Winther själv spelar också några fina solon på sin gula Telecaster. Basisten Surjo Benigh har fått hoppa in utan att ens ha repeterat med bandet, men det märker man inte på en musiker av hans kaliber.
De bjuder på en hel del covers bland annat ”Navajo Rug” av Ian Tyson och Tom Russell och Ghost Riders in The Sky av Stan Jones 1948, senare inspelad av Johnny Cash med flera. Vi får också höra en del eget material. Robin Winther är bra på att få med sig publiken och uppvisar en stor energi. Robin Winther och bandet spelar i cirka en timme.
Lite drygt en timme spelar också kvällens sista artist är Chris Kläfford. Även han har ett förflutet i Idol som han också vann 2017. Med sig på scenen har han också fem andra musiker. Deras inledning är mäktigt tung och de kör på i flera låtar utan något mellansnack. Här kommer jag att tänka på sydstatsrock à la Allman Brothers. Det är imponerande bra och överträffar mina förväntningar med råge. Vilken sångröst han har Chris Kläfford. Här talar vi världsklass, både hans sång och bandets samspel.
När Chris Kläfford tar till orda i sitt första mellansnack berättar han bland annat att det senaste albumet är inspelat i Nashville och vi får sedan höra titelspåret ”What I’m Running From”. Han berättar också att han växte upp i en liten by med 15 invånare. Vid 20 års ålder tog han steget och flyttade till den närliggande ”metropolen” Lindesberg.
Bandet kliver tillfälligt av scenen och Kläfford får en egen stund på scenen. Hans fina sång framträder ännu mer under dessa mer stillsamma låtar. Vi får förstås också höra hans version av John Lennons ”Imagine”. Då tänds mobilerna i publiken (istället för som förr tändare). Det har hunnit att bli mörkt ute och det är väldigt stämningsfullt i Parksnäckan. Jag hade trott att den skulle komma som extranummer men den kom lite tidigare.
Efter ytterligare några låtar är denna fina countrykväll i Parksnäckan över. En skön sommarkväll att minnas. jag möts av ett livligt folkliv i Uppsala när jag cyklar hem. Minnen att ta fram i novembermörkret.