Ett mikrofonhaveri och tre kastade mickar kunde ha sänkt konserten redan under öppningslåten – i stället blev frustrationen tändvätska för Nick Cave & The Bad Seeds. Under en magnifik och skoningslöst intensiv kväll förvandlade de Slottsskogen till en katedral för sorg, kärlek och trotsig glädje.
Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Var: Way Out West, Slottsskogen,
Datum: 14 augusti 2026
Tid: 21:00-22:50
Betyg: 10 av 10
Det tar bara drygt en minut och 30 sekunder innan konserten både havererar och föds på nytt.
Nick Cave & The Bad Seeds har kastat sig in i Get Ready for Love med full kraft när mikrofonproblemen tar över. Cave byter mikrofon tre gånger, men när inte heller det hjälper flyger även den micken i marken. Han avbryter låten i ren frustration. För ett ögonblick hotar teknikstrulet att punktera hela inledningen.
Istället blir det tändvätska.
När bandet börjar om är Cave ursinnig, fokuserad och fullständigt kompromisslös. Get Ready for Love får en andra start som är ännu starkare än den första, och därefter släpper konserten aldrig greppet. Ur From Her to Eternity och Tupelo pressar bandet fram den febriga, bibliska dramatik som har gjort Nick Cave till en så säregen scenpersonlighet. Han sjunger inte låtarna så mycket som han kastar sig in i dem.
Cave återkommer flera gånger till att det måste gå fort. Festivalens tidsram är snäv och det finns mycket musik att hinna med. Det skapar en märklig men effektiv nerv: konserten är stressad utan att kännas jäktad. Mellanpratet kapas, låtarna avlöser varandra och varje sekund tycks dyrbar. Som om Cave och The Bad Seeds försöker pressa in en hel natt av mörker, extas, vrede och tröst i den tid de har fått.
Samtidigt är konserten långt ifrån endimensionell. O Children öppnar ett mjukare och mer sårbart rum, medan Carnage sänker temperaturen utan att minska intensiteten. The Bad Seeds behärskar den här dynamiken mästerligt: från hotfullt oväsen till nästan andäktig stillhet och tillbaka igen.
Kvällens emotionella centrum blir Joy. Framförandet känns mindre som en vanlig låt och mer som en bön eller minnesmässa för de två söner Cave har förlorat. Texten namnger dem inte, men bilden av den spöklika, flammande pojken som kommer med budskapet att sorgen har varit tillräcklig och att tiden för glädje är här gör kopplingen svår att värja sig mot.
Det handlar inte om enkel lycka. Hos Cave är glädjen något som har passerat genom sorgen och överlevt. När han framför Joy blir det därför inte ett försök att lämna de döda bakom sig, utan att fortsätta leva med dem närvarande. I Slottsskogen får låten karaktären av tillbedjan – mörk, ömsint och märkligt hoppfull.
Det magnifika bildspelet bakom scenen är avgörande för helheten. Det fungerar inte som dekoration utan som en andra berättarröst. Bilderna och orden förstärker det Cave gör på scenen och låter konsertens stora teman – kärleken, döden, tron och förlusten – växa över hela scenrummet.
När The Mercy Seat och Red Right Hand kommer visar bandet att den gamla ondskefulla energin är intakt. Men låtarna låter annorlunda i sällskap med material som Joy och Carnage. Mörkret är inte längre enbart teatraliskt. Det bär på erfarenhet och har fått en verklig tyngd.
I Jubilee Street drivs konserten mot ännu ett mäktigt crescendo, innan Hollywood förvandlar slutet till en kollektiv meditation över sorgen. Låtens berättelse om Kisa, den förtvivlade modern som upptäcker att det inte finns ett enda hem där ingen har dött, hör till Caves mest drabbande skildringar av förlust. När stora delar av budskapet projiceras på svenska bakom scenen försvinner det sista avståndet mellan texten och publiken. Orden blir omedelbara och Slottsskogen förvandlas för en stund till ett gemensamt rum för alla som någon gång har förlorat någon.
Efter denna väldiga känslomässiga urladdning blir Into My Arms, framförd av Cave ensam vid pianot, en stilla välsignelse. Det är ett enkelt och fullständigt logiskt slut på en konsert som hela tiden rört sig mellan raseri och ömhet.
Många artister hade låtit sig knäckas av den kaotiska inledningen. Nick Cave gjorde tvärtom: han använde frustrationen som bränsle. Den kastade mikrofonen blev startskottet för en konsert som därefter bara växte.
Ordet ”magisk” används ofta lite för lättvindigt om konserter. Den här gången är det svårt att hitta något bättre.