Det blev en mycket fin första eftermiddag och kväll för den den artist-späckade tredagars Americana festivalen Stockholm Roots. De artister som uppträdde första dan var Charter Sisters, Shurman, Ward Hayden & The Outliers, Dylan Le Blanc, Joe Henry, Jobi Riccio och Martha Wainwright.
Första bandet att inleda festivalen var Charter Sisters. Tyvärr hann jag inte i tid för att hinna se dem uppträda, men jag tog lite hjälp av min nya vän och skribenten Tomas Grip. Så här skriver han om dem:
”Först ut var Charter Sisters som tolkade några av sina favoritlåtar, varav några var översatta till svenska. Man skall dock inte göra misstaget att kalla dem för ett coverband, för detta är något större än så. Med fyra medlemmar ut David Ritschards gamla kompband Krokodiltårarna i sättningen så kan man vara säker på att det låter stort och fett. Har man dessutom den charmanta Mira Ray som frontfigur är det svårt att misslyckas. En perfekt öppningsakt till hela festivalen.”
Nästa band som kliver på den nya scenen Nova är Shurman från Austin, Texas. Den ombyggda Bar Brooklyn som numera heter Debaser Nova blev mycket bra ombyggd för ändamålet livemusik med scenen på långsidan och avsatser där man kan stå och se över de som står framför.
Shurman som kommit igång igen efter ett längre uppehåll består idag av Aaron Beavers på sång och gitarr, Rich Mahan på lead-gitarr, Damon Allen på trummor och Mike Therieau på bas och sång. Deras sköna rock med inslag av country kan kanske beskrivas som en rockig Honky-tonk cocktail med en skvätt av Tom Petty och några stänk av Rolling Stones i den smakrika musik-drinken. De får också assistans av ”cousin Dave” som servar dem med nya öl till scenen. Riktigt härlig musik med ett skönt driv som verkligen ger mersmak.
Nästa band som för kvällen intar Debasers ordinarie scen är Ward Hayden & The Outliers. De kommer från countrymusikens hjärta, staten Massachusetts som Ward Hayden säger med glimten i ögat. Det är ju inte direkt en plats som man förknippar med countrymusik. Jag har sett bandet live många gånger och vet vad jag har att förvänta mig. Ändå överträffar de än en gång mina förväntningar. De är ett mycket bra och underhållande band. Deras country med en stor ingrediens av rock är verkligen medryckande. Ward Hayden är en mästare på mellansnack och han månar verkligen om den genuina countryn med förebilder som Hank Williams. Han hyllar också Bruce Springsteen och de har gjort två album med sina egna tolkningar av Springsteens musik. Vi får höra ”Used Cars” från Springsteens album Nebraska. Det egna materialet är förstås mycket bra också. Ett exempel är den sköna ”South Shore” som handlar om platsen som Ward Hayden kommer ifrån lämnade och sedan flyttade tillbaka till. Bandet består förutom av Ward Hayden på sång och akustisk gitarr av Greg Hall på bas och sång, Ty Marshall på B-bender Telecaster gitarr, Pat Brown på trummor och Sam Crawford på pedal-steel samt elgitarr.
Nästa artist är Dylan LeBlanc från Louisiana som uppträder solo på Nova-scenen. När jag kommer in i rummet så är det redan helt packat med folk. Hans musik är stillsam, vacker och lite skör. Det är tyvärr mycket publik-sorl och prat under spelningen vilket stör mig personligen väldigt mycket. Det blir svårt att fokusera på LeBlancs finstämda sång och skickliga gitarrspel. Troligen är det helt fantastiskt för den del av publiken som står allra närmast scenen. Hans låt ”Coyote” från albumet med samma namn är en riktig höjdare.
Kvällen fortsätter med ännu en solospelning. Denna gång i det andra rummet. Jag ser till att positionera mig nära scenen denna gång. Det är legendaren Joe Henry som tar scenen i besittning nu, också han med en akustisk gitarr. Både sång och gitarrspel är av högsta klass. Han är inte bara en artist som släppt fler än 15 soloalbum. Han är också en producent av rang. Han har producerat album med artister som Solomon Burke, Bonnie Raitt, Elvis Costello och många fler. Joe Henry säger lite skämtsamt att många av hans låtar är som en korsning av ”Amazing Grace” och ”Let’s Get It On”. Även denna spelning skulle ha varit något helt annorlunda för en lyssnande och sittande publik. Efter att ha stått upp i många timmar så börjar min fötter och ben att säga ifrån. Tyvärr förtar det tillsammans med prat och sorl lite av upplevelsen. Man behöver verkligen lyssna på en artist som Joe Henry.
Solospelningarna fortsätter. På Nova-scenen spelar Jobi Riccio härnäst. Hon ackompanjerar sin sång på elgitarr istället för akustisk gitarr som de två föregångarna. Även nu är rummet knökfullt. Det lilla jag hinner att höra låter mycket bra. Jag känner dock att jag måste äta något. Jag kommer trots allt att få se henne på Klubb Uffe, Katalin i Uppsala på tisdag och recensera mer ingående.
Den första dagens avslutande artist är Martha Wainwright. Eftersom hon är en personlig favorit så ser jag till att vara i god tid och stå långt fram på hennes spelning. Hon spelar också solo och använder två akustiska gitarrer som hon växlar mellan. Troligen med helt olika stämningar. Hon skojar till det när hon säger att hon i unga år skrev låtar med så annorlunda stämningar så att det nu är som att lösa Sudoko när hon ska försöka att minnas dem. Martha Wainwright är verkligen en artist med väldig utstrålning och innerlighet. Hon äger scenen och tar hela den större musiksalen i besittning. Hennes starka och intensiva röst och starka gitarrspel överröstar sorlet. När jag får en liten pratstund med henne efter spelningen och nämner detta med sorlet, säger hon skämtsamt men med en gnutta allvar ”We Wainwrights can scream and sing loud”. Hon syftar på pappa Loudon, broder Rufus och troligen också på mamma Katie McGarrigle. Vilken otroligt musikalisk familj! Hon avslutar med den låt som många i publiken väntat på ”Bloody Mother Fucking Asshole” som handlar om hennes svåra relation till pappa Loudon. Hennes spelning var verkligen en höjdpunkt för mig i hård konkurrens med de andra artisterna. Ett helt fantastiskt artistuppbåd var det verkligen denna första kväll som hade varit ännu bättre om fler av artisterna hade varit förstärkta med band.